Annons

Du är här

Bristande kontinuitet riskerar patienters säkerhet

Publicerad24 januari 2014  Text Lotta Fredholm

Nedslag

Sverige har nått långt när det gäller patientsäkerhetsarbete sedan Synnöve Ödegård, doktor i folkhälsovetenskap, började arbeta med frågorna för 25 år sedan. Idag pekar både hon och Richard Cook, professor i patientsäkerhet, på bristande kontinuitet i vården som en risk.

När tidningen Dagens Medicin nyligen bland sina läsare utlyste en tävling om den värsta vårdfloskeln hamnade »Men patientsäkerheten är inte hotad« högt upp på listan. Begreppet patientsäkerhet kan för en utomstående tyckas luddigt men handlar i stora drag om förutsättningarna för personalen att utföra ett säkert arbete.

Richard Cook är Sveriges förste professor i patientsäkerhet, verksam vid Kungliga tekniska högskolans, KTH:s, skola för Teknik och hälsa i Flemingsberg. Han kommer från University of Chicago och ser fler likheter än skillnader mellan det svenska och det amerikanska sjukvårdssystemen.

– Frågeställningarna inom området patientsäkerhet är inte specifika för Sverige. Det handlar om att skapa strukturer som ser till att de saker vi gör inom hälso- och sjukvården och som fungerar väl ska hända oftare, medan det som inte fungerar ska inträffa alltmer sällan, säger han.

En viktig del är den demografiska utvecklingen där befolkningen blir allt äldre och som innebär att fler är multisjuka.

– Det skapar en ökad komplexitet för varje patient, och ett sätt att arbeta bättre skulle kunna vara att involvera patienten och anhöriga mer i vården, säger han.

Separata vårdöar

Idag pågår vid hans avdelning ett omfattande kartläggningsarbete för att analysera hur vården bedrivs idag, med avseende på patientsäkerhet. Målet är att när detta blir tydligare även finna sätt att arbeta på ett mer patientsäkert vis, där en del är nya kurser och utbildningar för anställda inom hälso- och sjukvården.

Richard Cook ser bristande kontinuitet som ett av de stora problemområdena och beskriver den svenska sjukvården som en »skärgård bestående av separata vårdöar«.

– När patienten väl kommer i land på en sådan ö är vården oftast alldeles utmärkt. Problemet är att vi inte bor på dessa öar utan behöver ta oss mellan dem och då är patienten utlämnad till att försöka ro sitt ärende i land så gott det går, säger han.

Även Synnöve Ödegård, leg sjuksköterska, doktor i folkhälsovetenskap och tidigare chef vid avdelningen för Patientsäkerhet vid KTH Teknik och hälsa, lyfter kontinuitet i vården som ett problemområde. Hon betonar att frågan även omfattar den kontinuitet som vårdpersonal behöver för att ha en god arbetsmiljö, något som i sin tur påverkar förutsättningarna för att bedriva en säker vård.

– Idag råder exempelvis både läkarbrist och sjuksköterskebrist inom vissa områden vilket medför att man tvingas anlita bemanningsföretag. Det kan innebära en otrygghet för den fast anställda personalen som då tvingas ta ett större ansvar. Dessutom är tryggheten i gruppen och att man vet »vad den andre kan« viktigt för en hög säkerhet – särskilt inom akutsjukvården.

Bränder ovanliga

Även bränder förekommer inom vården, även om det är ovanligt. Ett tragiskt exempel är dödsbranden vid den regionpsykiatriska kliniken på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö år 2003, då två patienter omkom. Denna klinik drabbades även år 2007 av ytterligare en brand, som då anlades av en patient. Just brandsäkerhet är dock inte något som vare sig Synnöve Ödegård eller Richard Cook forskat om i någon större utsträckning.  

– Vi har inte upplevt att otillräckligt brandskydd är en huvudanledning till bristande patientsäkerhet här, utan tycker att dessa frågor är väl hanterade, som i de flesta utvecklade länder, säger Richard Cook.

Synnöve Ödegård pekar på att brandsäkerhet självklart är en viktig del av patientens fysiska skydd.

– Jag har inte arbetat specifikt med dessa frågeställningar, men frågan visar på bredden av patientsäkerhetsfrågorna, säger hon.

Bristande kompetens ett hot

I september 2013 arrangerades konferensen Patientsäkerhet i teori och praktik som samlade 400 deltagare. Bakom arrangemanget stod bland andra fackförbunden Läkarförbundet och Vårdförbundet och i samband med anmälan fick deltagarna svara på frågan: Vad bedömer du är det största hotet för säkerheten i vården? Det visade sig då, berättar Synnöve Ödegård, att på första plats kom alltför hög arbetsbelastning och tidspress och på andra plats bristande kompetens – sammanlagt utgjorde dessa 60 procent av svaren.  

– Att läkare och sjuksköterskor själva ansåg att bristande kompetens var ett av de största hoten mot säkerheten förvånade mig. I ett större perspektiv lyfter det frågan om arbetsgivarens ansvar för fortbildning och kompetensutveckling. Vilka resurser avsätts för att behålla personalens kompetens? Och vilket ansvar har lagstiftaren, frågar Synnöve Ödegård och lägger till att hon inte tycker att kompetensfrågorna är tillräckligt belysta i den nya patientsäkerhetslagen som började gälla år 2011.

Innan hon anställdes vid KTH år 2004 arbetade hon länge som tjänsteman vid Socialstyrelsen, där en av hennes första uppgifter var att gå igenom landets alla Lex Maria-rapporter, eller »allvarliga händelser i vården« där vården på något sätt fallerat.

– Det var ett uppvaknande att se att det skedde så många vårdskador. Men på denna tid var inte begreppet patientsäkerhet etablerat, även om man inom vården alltid arbetat med att ge säker vård. Idag vet vi att patientsäkerhet omfattar mycket mer, säger hon.

Nytt forskningsområde

Det ena ledde till det andra och hon doktorerade år 2006 inom folkhälsovetenskap på en avhandling om patientsäkerhet, där hon bland annat jämförde säkerhetsarbetet inom vården med hur det såg ut inom flyget och i kärnkraftsindustrin.

Synnöve Ödegård är glad över att Sverige nu fått sin första professor i patientsäkerhet.

– Det är väldigt viktigt och den nya professuren lyfter hela området. Patientsäkerhet är ett relativt nytt forskningsområde där vi behöver ta ett brett grepp och studera de förutsättningar som krävs för att personalen som arbetar i vården ska kunna bedriva en patientsäker vård, säger hon.

Hon beskriver hur dessa frågor ofta är styvmoderligt behandlade.

– Patientsäkerhet blir lätt en »läpparnas bekännelse« från personer högt upp i organisationen, säger hon.

Ett problem, enligt Synnöve Ödegård, är att olika frågor hanteras i olika spår.

– I ett rum diskuterar man ekonomi och i ett annat pratar man om patientsäkerhet, men säkerhetsaspekterna behöver finnas med i alla samtal, säger hon.

De båda forskarna är eniga om att patientsäkerhetsfrågorna är viktiga och att utvecklingen inom vården ställer nya krav.

– Varje ny behandling, som ett kirurgiskt ingrepp eller ett nytt läkemedel, medför en potentiell risk för att något ska gå fel. Om tio år kommer vi fortfarande att ha en mängd olika patientsäkerhetsfrågor som inte är lösta, säger Richard Cook.

Synnöve Ödegård ser nya utmaningar idag, som delvis springer ur hur vården organiseras. En del är att antalet vårdplatser inom den slutna vården blir allt färre.

– Det ställer höga krav på primärvården och kommunerna att ta till sig den kunskap som finns om patientsäkerhet. Exempelvis måste de risker som är förknippade med hemsjukvård uppmärksammas. Förändringen mot att alltmer sjukvård sker utanför sjukvårdslokaler ställer höga krav på kontinuitet i vårdkedjan, där alla som är involverade i vården har ett stort ansvar, säger hon.

»Att läkare och sjuksköterskor själva ansåg att bristande kompetens var ett av de största hoten mot säker­heten förvånade mig.«

Nummer 1—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 1—2014.