Annons

Du är här

Tunneln som leder från rakethallen till Skylark Tower medför fördelen att raketen aldrig utsätts för några stora temperaturväxlingar eller väderpåverkan, som skulle kunna störa de experiment raketen bär med sig. Detta är särskilt värdefullt för känsliga b

Den svenska rymdbasen

Publicerad28 februari 2014  Text Klara Möller Norén

Nedslag

Omkring 45 kilometer från Kiruna, på säkert avstånd från det mesta, ligger den svenska rymdbasen Esrange. Verksamheten med raketavfyrningar och montering av raketmotorer ställer höga krav på säkerheten.

Esrange läge nära polcirkeln är noga utvalt. Dels finns här de stora, obebyggda ytor som behövs som nedslagningsplats för de raketer och ballonger som skjuts upp från basen. Dels finns här de optimala förutsättningarna för att ta emot satellitsignaler. Läget nära Nordpolen ger möjlighet att fånga upp signaler från passerande satelliter under längre tid och sträcka än på andra platser, vilket ger mer omfattande data. Arbetet med att läsa av satelliternas signaler pågår dygnet runt; teknikerna arbetar i skift så att det alltid är någon på plats när en satellit passerar. Ungefär 140 satelliter passerar varje dygn.

Goda förutsättningar lockar projekt

De goda förutsättningarna lockar flera nationella och internationella forskningsprojekt. Universitet och myndigheter är de vanligaste kunderna, men här finns också flera digital-tv-kanaler och så sent som under den gångna sommaren experimenterade det japanskt företaget Jaxa med teknik för överljudsplan på Esrange. Ägarbolaget till rymdcentralen, SSC, samarbetar mycket med Institutet för rymdforskning i Kiruna.

Aktiviteten på Esrange medför flera olika säkerhetsaspekter, var och en med sina specifika hänsyn och krav. En del är att skydda allmänheten vid uppskjutningar. Det sker genom skyltar kring nedslagningsområdet, och väl utmärkta skyddsrum inom området. Inför en uppskjutning, eller kampanj som det heter, varnas först i tidningar och när det närmar sig även i radio på svenska, finska och samiska.

Snön största risken

Säkerheten för de som arbetar här är en annan viktig del. SSC har 180 anställda på plats på basen, och utöver dem är det flera olika forskningsteam som kommer och går. Den japanska staten har till exempel ett eget team på plats på Esrange sedan flera år.

Här är access är en stor fråga; det vill säga styrningen av vem som har tillträde vart. Det handlar både om att skydda information och att skydda personer från potentiella olyckor.

En av de ansvariga för säkerhetsarbetet är Kent Kalla. Med drygt tio år som brandmästare i ryggen har han alla förutsättningar för att leda ett mångfacetterat säkerhetsarbete.

– Vi har alltid en säkerhetsgenomgång när det kommer gäster, oavsett om det är internt inom SSC eller externa projekt. Då går vi igenom var de har access, och andra säkerhetsaspekter. Det vi haft mest problem med är faktiskt trafikolyckor; det är många som inte är vana vid och klarar av vinterväglaget, berättar Kent Kalla.

Han återger en incident där ett fordon krockade med ett hundspann, som inträffade när han själv fortfarande var räddningsledare i Kiruna räddningstjänst.

– Räddningsgruppen från SSC var först på plats. När jag kom till platsen stod 15 personer och lyfte den inblandade bilen så släden kunde tas loss.

Räddningsgruppen med SSC-medarbetare består av 23 frivilliga som kan kallas in och står beredda vid kampanj, som uppskjutningarna kallas. De är också en tillgång vid andra tillbud. Gruppen utbildas av räddningstjänsten och Kirunahälsan i brand och sjukvård, totalt cirka 40 timmar varje år. Bland annat får de lära sig att hantera motorspruta och slangar; på Esrange finns utrustning som lånats in från Kirunas räddningstjänst.

– Vi har en egen räddningsbil med bår, men den får inte kallas ambulans. Det är ju en bra bit hit från Kiruna, där närmsta sjukhus finns, så det är värdefullt att vi kan köra och möta ambulansen och lasta över en skadad utan att byta bår, tycker Kent Kalla.

Statisk elektricitet

Monteringen av raketernas motorer och de experiment de för med sig upp i rymden är ett säkerhetskapitel för sig. Motorerna är extremt explosiva och lättantändliga. När en raket finns på plats i rakethallen råder strikt mobiltelefonförbud och krav på skyddskläder. I dem ingår bland annat ett armband i metall med sladd och klämma, avsett för att jorda användaren inne i rakethallen. Även all utrustning jordas med klämmor och kablar, och alla som går in i hallen rensas från statiskt elektricitet. Max antal personer i lokalen styrs av vad som finns där, och kan variera från maximalt två upp till tio personer.

– Det får vara max fyra motorer i hallen samtidigt, med totalt åtta ton explosiva ämnen. Ett worst case scenario där allt det smällde skulle innebära att rakethallen, skyddsrummen och tornet utplånades, svara Kent Kalla på en direkt fråga om det värsta som kan hända. Men uppskjutningen sker långt ifrån resten av Esrange; på sin höjd skulle det gå någon ruta på huvudbyggnaden.

– Uppskjutningsrampen Skylark Tower är unik i sitt slag i världen, då den är byggd för raketer med tre fenor, så kallad triple rails. Tornet, som öppnas som en blomma högst upp när en raket ska skjutas upp, står i direkt anslutning till rakethallen via en tunnel. Raketen monteras med motor och payload, som är den samling på 4–5 experiment som raketen bär med sig upp, i rakethallen, och rullas på en vagn till Skylark Tower, där den monteras i rampen. Därefter utryms området.

– Bara launchteamet och aktuellt forskarteam är på plats, i varsitt skyddsrum, förklarar Kent Kalla. Ingen får vara utomhus, och inför launch så ges access i flera steg. Huvudbyggnaden måste ge klartecken, sen är det en nyckel som ska vridas om innan avfyrningsknappen kan användas.

Vid uppskjutning frigörs bland annat saltsyra. Skylark Tower, som av säkerhetsskäl inte får fotograferas, har flera luckor som kan öppnas för att ventilera ut de gaser som bildas när en raket skjuts upp. I 48 timmar efter en avfyrning är det totalförbud att gå in hit. Hela anläggningen ligger också på behörigt avstånd från resten av byggnaderna som utgör Esrange.

Raketer ska återvinnas

Inför varje launch räknas uppskjutningsvinkeln ut så att en preliminär nedslagsplats kan fastställas. Efter en uppskjutning väntar recovery-fasen, där raketens payload hämtas, vanligen med helikopter. Steget efter är att ta vara på resterna av raketen, som lagras för att sedan omhändertas. Raketerna innehåller mycket återvinningsbar metall, men farliga ämnen i dem gör det svårt att ta vara på den. SSC arbetar på en återvinningsplan tillsammans med Kiruna kommun.

Även ballongerna tas om hand på samma sätt. Deras uppstigning mot atmosfären är kanske mindre dramatisk än raketernas, men de kan bära med sig flera ton tunga experiment och stiga till en höjd på 40 kilometer av egen kraft. Stora teleskop som skickas upp med ballong kan få en flygtid på upp till två veckor.

Kent Kallas förtydligar att SSC verkligen arbetar med säkerhet på flera olika sätt, och att det speglas i organisationen. Han är själv ansvarig för »ground safety«. Dessutom finns »flight safety«, med ansvar för alla nedslag och vid varje kampanj en »Manager Launch Operations«, som är den som ger klartecken för launch från huvudbyggnaden

– SSC har en hög ambitionsnivå kring säkerhet, och vi gör mer än vi måste till exempel i fråga om utbildning. Det är en trygghet för alla att det finns en hög nivå, som stöttas tydligt av arbetsgivaren, avslutar han.

Esrange Space Center

Esrange har varit i bruk sedan 1966. Centret inrymmer den största civila satellitstationen i världen. Anläggningen byggdes av European Space Research Organisation, ESRO, men ägs och drivs sedan 1972 av det statliga rymdbolaget SSC (Swedish Space Corporation). Esrange består förenklat av en huvudbyggnad, där kontroll av satellitkontakter sker, launch/uppskjutnings-anläggningen med rakethall, en station med utkiksplats över uppskjutningsområdet, och ett markområde som är Europas största nedslagsplats. På området finns ett trettiotal markantenner. Esrange har hög säkerhet kring besök, men strax utanför anläggningen finns ett besökscenter med en utställning.

 

Nummer 2—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 2—2014.