Annons

Du är här

Löjtnantskajen i den äldre delen av Lærdal – Lærdalsøyri.

Norgebrand väcker frågor

Publicerad10 april 2014  Text Lotta Fredholm

Utblick

Vid branden i norska Lærdal i januari förstördes ett trettiotal hus men den kulturhistoriskt viktiga träbebyggelsen skonades. Frågan är hur svenska kommuner förhindrar att kulturhistoriskt viktiga byggnader brandhärjas.

Klockan 22.53 på lördagskvällen den 18 januari får larm- och ledningscentralen i Florø i Sogn og Fjordane i västra Norge larm om brand i en byggnad i Lærdal. När räddningstjänsten kommer fram är villan övertänd och innan släckningsinsatsen hinner påbörjas sprids branden till ytterligare två hus genom den kraftiga vinden. På morgonen dagen efter är branden under kontroll, men då har ett 30-tal byggnader helt eller delvis förstörts av branden. Fredrik Wikström vid Storstockholms brandförsvar var en av deltagarna vid den observationsresa som gjordes till Norge dagen efter branden.

– Till skillnad från vad som skrevs i svenska medier så klarade sig den äldre bebyggelsen i staden från branden. Det var ett av räddningstjänstens absoluta mål och man hade kraftsamlat för att hålla den begränsningslinjen, säger han.

Den tätt sammanbyggda trähusbebyggelsen i den äldsta delen av Lærdal, Lærdalsøyri, är med på Unescos världsarvslista. Här finns även Bogrunds stavkyrka från år 1180, en av Norges äldsta och mest välbevarade stavkyrkor i trä.

Fritt spelrum 

Det som blev tydligt för observatörerna var att branden spred sig och betedde sig oberäkneligt framförallt på grund av den kraftiga och växlande vinden. Exempelvis slets en hel brinnande gavel bort, som sedan antände ett nytt hus där den slog ner.

– Det gjorde att detta mer liknande ett översvämningsscenario eller en annan situation där naturkrafterna får fritt spelrum, säger Fredrik Wikström.

Ursprunget till resan var att det även inom Stockholms län finns stadskärnor med tätt byggda trähus, som i Sigtuna, Vaxholm och Norrtälje. Nu var det inte denna del av Lærdal som drabbades, men enligt Fredrik Wikström väckte resan ändå nya insikter. En liknande situation kan uppstå i skärgården, där det kan bli kraftig vind, många hus är byggda i trä och det tar lång tid att samla den insatsstyrka som kan behövas om branden sprids till flera hus.

– Det var nyttigt att se och gör att man kan fundera på om vi bör agera annorlunda i framtiden om det kommer in larm om en villabrand och det samtidigt pågår en höststorm, säger han. 

Uppstår konflikter

Någon som är insatt i frågan om brandskydd av kulturhistorisk bebyggelse är Erika Hedhammar, konservator vid Riksantikvarieämbetet. Hon är engagerad i myndighetens arbete mot katastrofer och bränder och beskriver hur det ibland kan finnas konflikter mellan brandskyddsåtgärder och bevarandet av kulturhistoriska värden.

– Det kan handla om att man vill byta ut befintliga dörrar till branddörrar, något som kanske inte är så populärt ur vår synvinkel. Men en enkel åtgärd som både gynnar brandskyddet och vårt kulturarv är att se till att städa bort skräp och brännbart material, säger hon.

Med tanke på den hotande katastrofen i Laerdal, vad skulle då enligt henne vara ett »värsta brandscenario« i Sverige, med avseende på kulturhistoriskt viktiga byggnadsverk?

– För vår del handlar det om att främst skydda det som utnämnts till världsarv, som exempelvis Visbys stadskärna. Men det finns en rad andra stadskärnor som klassificeras som byggnadsminnen och de är förstås också mycket viktiga, säger hon.

Kartlägga brandskyddet

I Visby gjordes år 2009 en noggrann inventering, där syftet var att kartlägga brandskyddet, se över hur man skulle kunna förhindra uppkomst av brand samt minimera konsekvenserna av en eventuell brand i Visby innerstad.

– Den stora fördelen var att vi då kunde konkretisera och peka på att brandskyddet i många delar inte var tillräckligt bra, säger Peter Schöön, brandmästare och brandinspektör vid Räddningstjänsten Gotland.

De inventerade drygt 700 fastigheter, varav omkring 300 saknade ett acceptabelt brandskydd. En åtgärd som vidtogs under själva inventeringen var att montera brandvarnare direkt på plats om sådana saknades. Andra enkla men viktiga åtgärder som Peter Schöön nämner har varit att informera fastighetsägare om att man inte ska förvara saker i trapphus, eller låta sopkärl stå vid fasaderna.

– De mer kostsamma åtgärderna har det gått trögare med, som att byta till brandsäkra dörrar och fönster, vilket är både dyrt och knepigt när det handlar om kulturhusbebyggelse, säger han.

Som ett resultat av inventeringen råder det idag eldningsförbud i Visby innerstad med omnejd, vilket även innebär förbud mot fyrverkerier och de populära thailyktorna.

Vid inventeringen studerades även framkomligheten, som är god i nordsydlig riktning men sämre i de små gränderna i östvästlig riktning.

– Det var värdefullt att kartlägga framkomligheten och hur vi ska ta oss till olika platser. Men Visby är framförallt en populär och välbesökt sommarstad så det handlar också om att kontinuerligt kontrollera att uteserveringar och försäljningsstånd håller sig inom de uppsatta ramarna och även förklara för ägarna varför det är viktigt, säger Peter Schöön.

Märkte husen

Ett annat exempel där man inventerat kulturhistoriskt intressanta byggnader är Norrtälje, berättar Henrik Nyberg, brandingenjör vid Räddningstjänsten i Norrtälje.

– Räddningstjänsten gjorde en kulturinventering 2003–2005, då brandmän var ute i bland annat trähusstaden för att se hur det såg ut vad gällde brandskydd, säger Henrik Nyberg.

Det som då undersöktes var till exempel vilka brandväggar som fungerade och man kartlade även brandposter i området. De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna klassificerades som omistliga, mycket värdefulla, eller intressanta – medan »vanliga, nybyggda hus« inte fick någon märkning alls.

Fastighetsägare och politiker bjöds sedan in och fick information om priser för brandväggar, vindsavskiljare och fasad­sprinkler, men även om vikten av systematiskt brandskyddsarbete.

– De som drev detta jobbar inte här längre så jag vet inte hur stor uppslutningen var och inte heller vilka åtgärder som faktiskt vidtogs. När jag tittar på det idag får jag känslan av att det var högre ambitioner än vad vi kunde genomföra, säger Henrik Nyberg.

Konferens i maj

Redan innan den tragiska händelsen i Lærdal hade Riksantikvarieämbetet planerat att den 8–9 maj i år anordna en konferens på temat förebyggande brandskydd. Här vill man samverka med räddningstjänsten, länsstyrelser, länsmuséer, Svenska kyrkan med flera.  

– Det kändes märkligt aktuellt att skicka ut inbjudan till vår konferens precis efter Norgebranden, men det visar att det är mycket viktiga frågor och att vi tänker rätt i att lyfta upp detta, säger Erika Hedhammar.

Mer information

Nummer 3—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 3—2014.